Jag hör ditt hjärtas jämna slag
Ditt huvud mot mitt/ditt bröst i nattens timma
Vi ska va tillsammans när dag läggs till dag
För dit du går, går också jag

Utdrag ur ”Min lust till dej” från Kristina från Duvemåla. Text: Björn Ulvaeus. Musik: Benny Andersson.


Jag har inte sett alla musikaler, men som kärlekspar på musikalscenen torde Kristina och Karl-Oskar vara oöverträffade. Jag läser ovan nedtecknade ord och förundras över hur vackra de är.

Faktum är att jag betraktar Kristina och Karl-Oskar som svåröverträffade som fiktivt kärlekspar oavsett medium.

Jag gillar också Jane och Mr. Rochester.

Men Kristina och Karl-Oskar alltså. Just sayin’.

Några korta tankar så här på fredagskvällen om att skriva om. Det är en rätt lustig företeelse att förmodligen knappt hälften av alla idéer kommer att nå den färdiga musikalen – oavsett hur övertygad man är om att man har en lysande låt. Och ibland tar det påfallande lång tid innan man faktiskt kan komma på att man inte är inne på rätt spår.

Enligt Alan Menkens egen utsago hade han och Howard Ashman praktiskt taget en färdig version av Little Shop of Horrors – succémusikalen från 1982 – som helt enkelt inte fungerade. Det där ”It wasn’t working” som jag inbillar mig att man ofta hör i intervjuer med musikalskapare är ett väldigt tydligt och ett väldigt vagt begrepp på samma gång. Vadå inte fungerar? Men ju mer man skriver och tänker igenom sin berättelse desto mer inser man vilken stor skillnad det kan vara på ”bra” och ”rätt”.

Menken pratar om ”Little Shop” i klippet nedan, och spelar dessutom ett par exempel på låtar i den tidiga versionen som ”wasn’t working”.

I ”Förvandlingen”-projektet har vi lite av en sådan period då vi omprövar vedertagna idéer, vilket leder till att det ibland känns som man rör sig bakåt. Då får man ta till lite Dorismentalitet ”Fortsätt simma!” och tänka att all rörelse är framåtrörelse!

Jag är en sådan som tror att jag kommer få ut absolut mest av dagen om jag schemalägger den. 4 timmars arbete där. 3 timmars musikalskrivande där. 3 timmars arbete där. 2 timmars studier där. Hur ska jag annars hinna med både heltidsjobb och musikalskrivande och mina universitetskurser? Tänker jag.

Påfallande ofta fungerar det inte. Att skriva musikal verkar vara en sådan ”när andan faller på”-grej. När jag religiöst följer mitt schema och lägger tre på förhand bestämda timmar åt musikalen tenderar jag att få absolut ingenting uträttat. Däremot när det kommer extra många mail från jobbet och jag måste slita intensivt för att hinna med allt, då kryllar det av musikalisk distraktion. Låtidéer som vill testas och spelas in, textidéer som vill klottras ned, diskussioner som vill …has.

Och så hinner klockan bli halv tre på natten innan jag får till ett inlägg på bloggen. Kort och innehållslöst blir det också.

Jag försöker dessutom gymma så många dagar i veckan som jag kan – en målsättning som inte är annat än ett förfärligt självbedrägeri. Idag var mitt gymbesök världshistoriens mest okoncentrerade. Samtidigt som jag gjorde en liggande lårövning hade jag en livlig FB-chatt med J om sångtexten i ett av våra nummer.

Jag har en bloggkategori som heter ”Att skriva musikal” och en som heter ”Bara pladder”. Svårt att veta var det här inlägget ska placeras …

Den musikalmaniske drabbas då och då av förälskelse, och gärna i något skriven av Stephen Sondheim. Jag har min första riktiga Company-vecka (Sondheims första stora framgång från 1970). Den bästa låten i den musikalen, har jag fastslagit genom att lyssna på den tvåhundra gånger på två dagar, är ”Another Hundred People”.

Jag är väldigt förtjust i stadspoesi, har jag insett. Det finns alltid ett sorts vemod i att vara stadsbo och att veta att när du stiger av ett tåg gör hundra andra människor samma sak. Människor som är lika komplicerade, har lika många drömmar och lika många frågor som du. Och då har jag ändå aldrig bott i en stad som New York. New York, förresten, måste jag ha ett särskilt lite sådär drömskt förhållande till för har varit väldigt förtjust i både Liza Minellis och Alicia Keys hyllningar till staden (nu får jag skit för ”New York, New York” är väl inte Lizas låt ursprungligen, men måste säga att jag gillar hennes version bäst).

Men nog om det. De låtarna bleknar i jämförelse med ”Another Hundred People” som också handlar om The Big Apple, även om staden aldrig nämns vid namn. Det finns en distans till staden. Till och med en kritik mot den. Och det är när det lite fula, dammiga, ignoranta, smått tragiska med storstaden lyfts fram som hyllningen på något sätt blir fullkomlig. Bristerna vävs in i kärleksförklaringen. Så tjusigt och elegant så de liksom slutar vara brister.

Innan någon upphovsrättsinnehavare tar bort videon kan man se en fullständig version av Company med Neil Patrick Harris i huvudrollen här.

”Vad kommer först, musiken eller texten?” är en vanlig fråga som låtskrivare får. Musikalskrivarduor gör verkligen på helt olika sätt. Det kan gå från extremer som ”all musik först – all text sen” till ”all text först – all musik sen” till alla möjliga olika arrangemang däremellan.

Vad som däremot verkar vara genomgående är att en person är kompositör, och den andra textförfattare. Möjligen kan en person, i fall som Stephen Sondheim och Lionel Bart, göra båda.

Vi har ett annorlunda samarbete, där vi försöker oss på att båda gör båda. Vi har liknande bakgrunder och är bägge tonsättare med musikerutbildningar i bagaget. Ingen vill således avsäga sig rätten att skriva musik, och samma sak gäller också textförfattandet. Jag vill mena att om vi är hyfsat jämnstarka när det gäller att arbeta fram melodier (även om vi gör det på olika sätt) så har vi också gentemot varandra vissa spetsegenskaper. Medan J går igång på detaljer i harmonik och andra musikaliska aspekter så är jag mer kritiskt lagd i textutformning och behandling. På det sättet, när det gäller musik- och textidéer, är det få som får gå genom tratten utan vidare. Allting ska granskas och ifrågasättas. Det kan leda till livliga tretimmarsdiskussioner om hur en enskild fras ska vara utformad (eller, som här om dagen, hur ordet ”hopp” bör sjungas i en särskild fras i en särskilt låt – utdraget eller kort). Avskräckande, kan tyckas, men det är just sådant som får mig att tro att slutprodukten kommer att bli bra.

Sedan har vi den fundamentala, livsviktiga gemensamma nämnaren att vi faktiskt gillar liknande musik. Går igång på liknande klanger. Berörs på liknande ställen och identifierar liknande svagheter – både i våra egna alster och andras.

Kommer texten eller musiken först?

Idéer kan födas på ett tåg. (Okej ingen jättestark bildidé men give me a break det har varit en lång vecka och i morgon är det måndag igen).

Vad beträffar det där med texten och musiken och i vilken ordning de kommer försöker jag hitta ett mönster i vårt arbete. Definitivt finns det inslag av båda. I ett par av de idéer jag lagt fram började jag med att skriva en text som jag sedan försökte tonsätta. Dock är texten inte helt ”omusikalisk” i sin födsel. I somras satt jag exempelvis på ett tåg i England och skrev en text. Den växte fram med en rytm och en melodi. Melodin var lite vag i mitt huvud, men rytmen ganska tydlig, och därigenom kunde texten utformas.

När jag sedan efter någon vecka fick tillgång till ett piano föreföll melodin ännu otydligare. Istället växte det fram en annan melodi, men med exakt samma rytm. Samma låt har också ett refrängartat omkväde som också började som en text och en rytm, och som föddes direkt när jag läste berättelsen. Melodin tillkom senare.

Det mest förekommande är dock att melodierna tagit form innan vi haft texten klart för oss. I nästan samtliga fall har det dock funnits någon enstaka fras som föds samtidigt med melodin och som sedan guidar oss i vårt vidare textförfattare. Exempel från detta projekt är ”Invid gasljusets låga” och ”Jag har en blå uniform”. Oj, så jag avslöjar!

Sen finns det ju inom musikalförfattande också ett tredje element. Eller egentligen bör man väl tala om det första elementet. The book. Manuset till själva berättelsen. Det som vi nu känner att det är dags att börja bråka med på allvar (enligt giganter som Sondheim bör det komma först…hehe). Men jag har gjort mig till och anmält mig till både sommarkurser och helårskurser i manusförfattande. Det ni!

Nästa inlägg kommer nog handla om det. Manuset alltså.

Allt gott tills vidare!

Monomyten, eller Hjälteresan är ett berättandemönster som ska kunna appliceras på mytologiska berättelser, och helst således alla berättelser med en välfungerande dramaturgi. Jag gick nyligen en spännande manuskurs för Kurt Öberg, som forskat inom mytologi, och skriver en bok i ämnet. Dessutom utgår Julian Woolford mycket från Monomyten i sin How Musicals Work (2012), då han beskriver struktur.

En lysande idé, föreföll det därför, att försöka få fason på vår musikalberättelse med monomytens hjälp. För det ska vara just ett verktyg man kan ta till efter den där första skaparfasen, när man har berättelsen hyfsat klart för sig och en massa briljanta idéer, men kämpar lite med att få den att fungera fullt ut.

Och se så fint jag har tapetserat min vägg:

Monomyten

Man börjar högst upp och går sedan motsols runt hela cirkeln. De gröna smala etiketterna som går längs sidan är beteckningar på olika stadier under hjälteresan. De rosa lapparna beskriver vår (och Kafkas) berättelse och hur den faller in i vart och ett av de här stadierna. De gula lapparna visar sångnummer – åtminstone som vi har tänkt oss dem (många har vi inte ens börjat skriva men har arbetsnamn på). Bilden är inte tillräckligt bra för att man faktiskt ska kunna läsa men det är också meningen. 😛

Och sen är det ju Post-It-lappar – dessa briljanta uppfinningar som gör att man väldigt lätt kan ångra sig. Byta plats på lite låtar här och var.

Monomyten kan beskrivas på olika sätt. Konceptet introducerades i slutet av 40-talet av mytologen Joseph Campbell, och han hade ungefär sjutton olika stadier med beteckningar som för tankarna till gamla grekiska dramer (”Woman as temptress”, ”Apotheosis” osv.) Jag har försökt köra stenhårt med Kurt Öbergs beteckningar, som också har urtjusiga namn. ”Det skenbara nederlaget”, ”Eldprovet”, ”Späkelsen” osv. Det jag gillar med Kurts termer, varifrån han nu har fått dem (minns inte om det var hans egna översättningar eller någon annans eller båda), är att de känns mer inkluderande än Campbells originaltermer. Det tidiga stadiet där huvudpersonen så att säga kastas in i äventyret – i den centrala problematik som präglar berättelsen – kallas exempelvis oftast för ”The call to adventure”. Det känns väldigt rätt i Star Wars, men lite mindre rätt i Förvandlingen (där huvudpersonen mot sin vilja blir förvandlad till en insekt). Här föredrar jag, kort och gott, berättelsens ”initierande ögonblick”.

Jag orkar inte lista alla termer men i grund och botten går det ut på att huvudpersonen har en sorts brist eller ett behov – gärna före själva tidpunkten då berättelsen startar. Sen i och med det initierande ögonblicket initieras ett begär (som är något annat än behovet) och som kommer att prägla en stor del av berättelsen. Därefter går hjälten in i antagonismens domäner (man skiljer mellan ”ordinary world” och ”special world” där hen på olika sätt prövas och testas, för att så småningom uppleva ett skenbart nederlag och ett eldprov. Därefter ska hen med nya insikter späkas, tills hen når ett dödsögonblick. Detta innebär inte huvudpersonens död, utan begärets död. Här föds nu ett nytt begär, som kommer följa hjälten till sin självpånyttfödelse – det slutgiltiga beslutet, eller valet, om hur hen ska använda den lärdom han förskansat sig under resans gång.

I början kändes det lite som ett dödfött företag att få in Förvandlingen i den här mallen, men när man insåg att de olika stadierna kan inträffa lika mycket på ett psykiskt som på ett fysiskt plan gick det i slutändan riktigt bra. Man insåg att grundberättelsen, på ett mångbottnad och komplext sätt, följer monomyten ganska väl. Men den hjälpte oss framför allt med att avgöra vilken problematik, vilka konflikter och vilka begärslinjer vi behöver vara noga med att lyfta fram.

Och nu har vi fått för oss att vi har en näst intill perfekt berättelse att visa upp. Vi kan ju få in den i Monomyten. Det måste ju vara allt som krävs, eller?

Jag satt precis och funderade på vad man börjar med. Dramaturgi och berättarstruktur, slog det mig, och jag började entusiastiskt skriva tills jag kom på att jag borde kontextualisera en aning. Kanske. Bara en smula.

Jag skriver en musikal tillsammans med en vän slash kollega, vilket jag också skrev i första inlägget (börjar det bli tjatigt?) Eftersom han inte känner till att jag har startat bloggen kan vi ju kalla honom J. Jag är en sådan person som gärna slösar värdefull musikalskrivartid på att skriva om att jag skriver en musikal. Men jag är också en sådan som ofta inte riktigt förstår vad jag tänker för än jag läser vad jag skriver.

Skriva musikalSedan har vi ju kommit en bit. Vi jobbar för stunden med ungefär tio låtidéer, varav några är näst intill fullutvecklade låtar, och vissa fortfarande bara är en refräng eller en vers. Fyra-fem ytterligare idéer har prövats men åkt i soptunnan ganska snabbt. Hur berättelsen ska struktureras har vi hyfsat klart för oss, även om det ska till en hel del ”polering” här och var. Delvis beror det på att grundstoryn redan existerar.

Vilken grundstoryn är? Jag funderade på om man kanske inte borde gå ut med det direkt, men sen tänkte jag att det är väl lika bra. I mina inlägg kommer jag väl sedermera inte gå in så mycket på specifika detaljer, utan snarare reflektera över och redogöra för arbetsprocessen. Däremot tror jag ett avslöjande är på sin plats, för att öppna upp för lite fler inläggsämnen. Storyn är Kafkas Förvandlingen. Inom en snar framtid tänkte jag redogöra för varför detta inte är en så kolossalt dum idé som det verkar.

Det tar ju lite tid att skriva musikal. På tre månader (dessutom sommarmånader, om än inte helt lediga) har vi inte kommit längre än kanske en tredjedel av arbetet (och det är om jag tänker optimistiskt, vilket man måste för att inte gå ner sig i skapardepression). Så det lär bli en del inlägg framöver!

Hej alla läsare som ännu inte finns.

Jag som har startat ”Musikalmani” heter Oliver Lindman och har skrivit om musik på olika hemsidor sedan 2008. Det tog alltså sju år innan jag började skriva om musikaler, vilket är oerhört märkligt eftersom jag är gränslöst förtjust i musikaler.

Tanken är att jag ska skriva om musikaler i allmänhet, om musikalupplevelser och dessutom om musikalskapande. Yes, jag jobbar på min första musikal tillsammans med en musikerkollega. ”Musikalmani” får bli lite av en skapardagbok, tänker jag.

Sidans tagline en Sondheim-hyllning. Och så rimmade det lite fint med ”Musikalmani”: